Stand By Me

Har en underlig känsla i kroppen. Oro.. men inte den vanliga oron som jag brukar känna, utan en helt annan. Fick veta ikväll att min bästa vän och barndomskompis har frontalkrockat och ligger i koma. Hon är rätt illa däran. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon kommer att klara sig.
Hon får lov att klara sig! Vem ska jag annars kunna sitta och snacka skit med om ditten och datten och gamla minnen och all galenskap som vi gjort genom tiderna?

Som till exempel när vi skulle rymma. När vi packade i lite matsäck och gav oss ut i stora världen. Vi kom till Åke i svängen 500 meter från hemma där det var ett vägskäl. Vi hade fått för oss att om man skulle rymma kunde man inte bara ta en väg utan man var tvungen att singla slant.. vi hade ingen slant så vi gick hem. På väg hem tycktes vi se vargar... Jag tyckte vi skulle skriva en bok om våra äventyr, det tycket inte du.

Alla nätter som jag sov i din rosa saccosäck efter att vi suttit uppe och lyssnat på musik och sagt hur kära vi va i alla möjliga. Alla "Han sa, Hon sa" berättelser som vi gjorde och framför allt hur vi skrev av låttexter och lärde oss dom utantill. Din favorit The Rose höll på att ta knäcken på mig, du sjöng den till och med i sömnen. Nu hade jag kunna gör allt för att få höra dig sjunga den.

Nyss rullade eftertexterna till filmen Stand By Me. Vi såg den filmen MÅNGA gånger. Du har till och med skivan med filmmusiken tror jag.

Så snälla snälla Du se till att bli frisk å hel nu, och stanna här så vi kan sitta och skratta åt alla minnen tillsammans. För det är med Dig, som minnena är roligast, och jag vill att det ska bli fler.

Alla tankar går till dig! Kämpa på vännen!